Ljuva susande milda västanvind
kom och svalkande smek min bleka kind !
O, sänk dig ned invid min veka fot !
Ack dröj, o dröj hos mig,
tag nu min sista suck emot.
O, hur jag längtat att sprida min doft till envar,
prisa min skapare god
med den vällukt jag än har kvar.
Snart är den slut min korta tid
och jag böjer mitt huvud så sakta, så sakta
att dö, vit såsom snö,
stilla slumrande in i frid.
Rik på fröjd, men så kort min levnadsdag.
Ljuva kändes mitt hjärtas harposlag.
Jag solljus drack med mina späda blad.
Min dräkt blev så vit,
den blev ren i ljusets bad.
Så blir jag gömd under snövita svepningens dräkt,
vilar och väntar på vår och på dig, o du
västanfläkt.
Snart är den slut, den långa natt
och jag höjer mitt huvud så sakta, så sakta
och då klockorna små,
ringa hälsande vårsol glatt.
|
